Det kan bero på att jag har varit ute och flängt idag, till IKEA, men inte ätit så bra. Jag åt yoghurt till frukost med russin och havregryn. På IKEA fikade jag och far och då drack jag en kopp te och åt en kaka. Sen när jag kom hem var jag så in i norden hungrig så jag var nära att gråta. Det är nämligen då, när jag är för hungrig för att orka laga mat, som jag brukar hitta massor av bröd, gottis och annat tjaffs att vräka i mig bara för att slippa vara hungrig (och sen kan jag inte sluta). Men som tur var så föreslog min pojkvän att jag skulle ta en banan och sen när den energin kickat in laga en sallad. Och så blev det, jag tog en banan. Efter bara 5-10 min kändes det mycket bättre och jag orkade laga den där salladen. Det blev fetaostsallad.
Vi bor inte ihop jag och min älskling, och när han inte är här det är då som jag hetsäter mest. Det som gör att jag inser att jag har ett problem med mat är att jag vet att jag gömmer mat för att min pojkvän inte ska hitta det. Förut brukade jag intala mig själv att det var för att få ha något ifred. När jag bodde hemma brukade nämligen mina bröder äta allt som fanns i skåpen, t o m sånt det stod namn på.
Men så är det inte, för om jag köper något som vi ska äta tillsammans (som jag känner att jag kan äta tillsammans med honom) så lägger jag det öppet, i köket eller i ett skåp där jag brukar förvara mat. Inga konstigheter m a o. Det jag ska hetsäta det gömmer jag i en byrå eller längst bak i ett skåp eller på någon annan plats där han aldrig skulle leta, inte för att han skulle komma på tanken att rota i mina möbler efter ätbart.
Det som oroar mig just nu är att jag börjar bli hungrig igen, det var vid fyratiden som jag åt fetaostsalladen och nu är klockan snart kvart över sju. Vad fan ska jag äta nu för att inte börja rota i skåpen sen och inte kunna sluta?
Varför blir man så nojjig? Varför tror man/jag att någon ska hitta maten och skälla ut mig eller se på mig som om jag vore en stor fet kossa som bara äter och äter?
