Hursomhelst så sa en doktor något. Jag kommer inte ihåg vad hon var doktor i, bara vad hon sa. Hon sa något i stil med att
viktnedgång är något som kroppen kämpar emot, det har aldrig (evolutionärt) varit i människans intresse att gå ner i vikt eftersom att det gör kroppen svagare och instinkten är ju att överleva. Hjärnan och kroppen skapar minnesspår och eftersträvar så hög vikt som möjligt. Detta innebär att kroppen alltid strävar efter den största vikt man haft, att det är kroppens idealvikt enligt kroppen.
Det var ett finskt program som översattes till svenska md undertext, så översättning var inte direkt god därför ser formuleringarna lite konstiga ut.
Detta kan förklara varför det är så svårt för överviktiga att gå ner i vikt utan att gå upp igen så fort man slappnar av eller slutar hårdträna. Och det kan ju förklara varför smala människor förblir smala, det är det enda kroppen minns.
Men jag vägrar att acceptera detta. Jag vägrar acceptera att min kropp alltid kommer att sträva efter att åter bli mig som störst. Fy satan. Jag väger ju ca 60 kg och är drygt 1½ m lång. Jag har en BMI på 26. Som mest har jag vägt 72 kg (BMI 31,2) när jag var i övre tonåren (innan jag gick ner nästan 20 kg. Jag fullkomligt vägrar att acceptera att det är där min kropp vill att jag ska vara. Blä!
Som minst har jag vägt 53 kg (BMI 22,9) vilket känns mer som den jag vill vara.
Och jag vet att jag kan lyckas hålla en sån vikt, jag lyckades hålla mig på 53-54 kg under nästan 2 års tid genom att jag tänkte på vad jag åt och tränade 2 dagar i veckan och simmade en dag i veckan. Jag vet inte varför, men sen bestämde sig min kropp för att 58 (BMI 25,1) var en bra vikt och jag höll den väldigt länge. Tills jag fick diagnosen Hypotyreos, nu vill kroppen hela tiden över 60.
Och fram till för någon månad sen var jag nöjd med vikten men inte med fördelningen av vikten. Nu blir jag äcklad av alla bilder jag ser på mig själv och anser att allt över 54 kg är oacceptabelt.
När jag först började gå ner i vikt när jag var ungefär 19 år så fick jag veta att för min längd så var önskad vikt 45-60 kg. Och det är nog mycket därför jag får rent ut sagt panik när vågen visar mer än 60, om så bara några hekton.
En kompis till mig, vi är lika långa, håller sig kring 50 kg och hon ser så bra ut! Och hon mår så bra! Hon dansar och rör sig och tränar aerobicsliknande på iForm. Jag älskar henne och hon är min idol kan man nästan säga.
Det hemska är att jag känner mig som ett monster bredvid henne, bara för att jag väger 10 kg mer. När jag tänker på att träffa henne kan jag känna magfettet hänga ut (överdrivet jag vet), låren klibba ihop sig och armarna ser ut som feta ballonger i spegeln.
När vi sen väl ses så får jag alltid komplimanger och jag mår superbra och känner mig faktiskt rätt snygg och till freds. Men tankarna inför att träffas är de som gör att vi så sällan ses.
Jag skulle t.ex. ha ringt henne nu i veckan och lunchat, men eftersom vågen visar 2 kg mer än när jag träffade henne sist så skäms jag.
Är det så för alla som en gång gått ner i vikt? Att man skäms inför andra människor när man går upp i vikt igen? Inte inför alla människor, men inför de som sett en när man mådde som bäst och som gav komplimanger och som visade att de var stolta över det man åstadkommit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar